Du är inte underviktig, inte överviktig – du är jätteviktig
Enligt modellvärlden är jag för stor, enligt mitt BMI är jag normalviktig. Enligt mitt huvud finns det saker att ändra gällande vikt och utseende – men enligt folk i min närhet är jag perfekt.
Är det inte vad dina nära och kära tycker som spelar roll? Är inte huvudsaken att du mår bra? Ska verkligen ett ideal och ett vrickat samhälle bestämma om du är tillräckligt fin, tillräckligt smal, har tillräckligt stort thigh gap och allt vad det nu än är. Det är tråkigt att man inte kan se ut som man vill, väga vad man vill utan att det är "fel" eller att man inte duger och passar in.
Jag själv har varit där, jag har gjort allt för att bli så smal som möjligt. Jag ville uppfylla alla dessa sjuka krav samhället har.
Jag åt minimalt just för att få den kropp som skulle duga till dagens samhälle. Jag ljög för mina föräldrar, tränade ohälsosamt mycket, jag åt minimalt, och så vidare.
Just för att samhället har ställt till det så mycket, det har slutat med att vi jämför oss med Barbiedockor?
Hur sjukt är inte det?
Det är dags att vakna upp nu, inse hur många som drabbas av detta sjuka krav, dags att göra något åt det, på riktigt!
Och jag vet att jag inte är ensam om att börja leva på ett osunt sätt för att uppfylla alla krav, krav som är helt sjuka och omöjliga att uppfylla.
Dessutom är det utseendefixering överallt, med vännerna, på sociala medier, och i hemmet.
Vet ni vad? Skit samma i fall vikthetsen tycker att just du är för "stor". Oavsett hur smal och underviktig man är så kommer det alltid vara något fel, om inte i dina ögon så i andras.
Dagens ideal om hur en människa ska se ut är sjuk och oavsett vad du gör så kommer du aldrig "duga". Oavsett vilken slags kroppsform du har så är du alldeles perfekt som du är. Samma gällande din vikt, vikten är bara en siffra och förändrar inte DIG som person på något vis.
Du är inte underviktig, inte överviktig – du är jätteviktig.
Läste denna text i en artikel och började för en sekund undra om det var jag som hade skrivit den, för allt jag läser stämmer in med allt jag kännt, allt jag tänkt och allt jag gjort!
Idag är jag välmående, har en kropp som orkar bära mig, en hjärna som orkar fokusera och ingen ständig huvudvärk och ångest. Man mår inte bättre för att man är undernärd.
Ta hand om er, ni har bara ett liv.
Det gör ont i mig att se tillbaka på dessa bilder och veta att där och då tyckte jag att jag var så stor, att jag var tvungen att äta mindre och träna mer.
Aldrig ensam.
Med dig kände jag mig aldrig ensam.
Det är okej att vara ledsen.
Det är okej att vara ledsen
Det är okej att gråta
Det är okej att sakna
Det är okej att känna skuld
Det är okej och bli galen.
Men glöm aldrig bort, han har det bättre nu.
Tacksam att ha dig i mitt liv.
Flera gånger om dagen bläddrar jag i denna.
Jag bläddrar i denna när jag är:
Ledsen
Saknar dig
Förbannad
Lycklig
Den får mig alltid att må bättre.
Man sätts på prov, motgång efter motgång.
Dem sista två månaderna,
har det skett mycket motgångar.
Som om man sätts på prov hur mycket
en kan klara av.
Folk blir till änglar.
Folk blir svårt sjuka.
Jag vet inte vad jag känner.
Känslor är inte min grej,
Och det känns mest som att
jag bara är tyst och tänker
för mig själv tills hjärnan
nästan börjar koka.
Styrka till alla
som kämpar med något,
något som känns jobbigt,
jobbigt... för just dig.
KRAM
Som en skör glasflaska.
Något som jag har svårt för är att prata,
prata om problem eller saker som tynger mig.
Jag skriver hellre av mig om jag känner att jag måste,
annars håller jag allt inom mig.
Och det är nog ofta därför jag bara brister ut i tårar,
för det är för mycket inom mig och tillslut spricker lilla bubblan
som är full med tankar, känslor, ilska och glädje.
Ibland kan jag känna mig så skör,
att jag en hel dag bara kan gå runt
och oroa mig att någon ska säga något som sårar mig.
eller kanske inte egentligen, men just då när jag är så skör.
Så kan minsta lilla få mig att bara brista.
Men efter man fått gråta ut, vara själv en stund.
Så känns det nästan som att bubblan är tömd för en stund.
•
Folk brukar säga att jag har
sån ruskig otur med allt.
Men tänk vilken tur jag har som lever.
Rädd för att misslyckas
Ännu en dag börjar gå mot sitt slut.
Jag förstår ärligt inte vart tiden tar vägen.. Allt går så fort.
Känns som att jag inte hinner med allt jag borde göra. Känner mig stressad,
vet egentligen inte varför. Vissa dagar är jobbigare än andra,
men det har jag vant mig med.
Jag är rädd för vad som kommer hända i framtiden,
rädd för att misslyckas med mitt liv.
Men varför skulle jag misslyckas nu?
När jag kommit så långt.. det är skrämmande.
Om ett brustet självförtroende.
Jag minns när jag brukade titta ner i marken vart jag än gick.
Jag skämdes över mig själv och ville inte möta någon annans blick.
Jag var rädd att någon skulle säga någonting eller ge mig otrevliga blickar.
Att gå själv någonstans bland mycket folk var en utav de värsta sakerna jag visste.
Till exempel att gå genom stan mitt på dagen eller i skolan..
Jag var så trasig men idag är det annorlunda.
Människor rör sig i alla riktningar.
Det är så fantastiskt med alla olika ansikten,
alla dessa unika människor.
En del ögon vandrar medan andra är limmade ner mot
fötterna och jag undrar vad som händer bakom dessa ögon.
Under det här året har jag som människa växt så mycket,
vågat ta åt mig mer och insett att man inte kan vara bäst på allt,
jag tror att min fina pojkvän är den jag borde tacka,
för det är han som fått mig att inse att jag duger precis som jag är.
Att vara beroende av piller.
Jobbiga jävla tankar, jag brukar tänka att det finns dem som har det värre, men ikväll hjälper inte det, jag avskyr att vara beroende av medicin hela livet för att överleva, att ta dubbla doser så fort jag får feber, är något jag faser över, som om det inte är nog av tabletter, jag är inte den som brukar beklaga mig över att jag aldrig kommer bli frisk, men ibland är man inte alltid den starka Stålmannen, ibland blir saker lite för jobbiga, det är där min fina familj, vänner och min fina kille kommer in i bilden, jag älskar er av hela mitt hjärta, jag skulle inte för något i hela världen byta ut någon av er, för det är ni som tror på mig, ni som älskar mig både bra och dåliga dagar, och det är jag så tacksam för ❤️ ta vara på livet.
Det finns så många fler människor
än dem på bilden som jag är tacksam över att jag har.
om att inte minnas.
Jag såg en film för ett tag sedan, minns inte vad den hette.
I filmen berättar hon för en kompis att hon inte minns något från det att hon var liten,
om ingen berättade för henne om tex, minnen eller visade henne bilder.
Jag minns knappt något från min barndom heller, men jag har nästan inte berättat det för någon,
då det har känt så konstigt, att liksom inte minnas saker från min barndom.
jag har inte vågat, för jag är rädd för vad folk ska säga eller tycka,
men när jag såg filmen blev jag så glad, jag insåg att det inte bara jag som var helt knäpp.
Utan att det fanns fler som kände så, visserligen var det film..
men ändå, det kändes bara så skönt att höra en annan person säga det.
Om du som läser detta, känner ingen dig, får du mer än gärna kommentera.
För ibland är det bara så jobbigt att gå runt och tro att man är ensam,
men du är ALDRIG ensam.
jag är min bästavän Jennifer.
Jävlar-i-havet
Människor slutar aldrig att förvåna.
Och jag vet inte om jag borde vara ledsen eller förbannad.
Är väl en liten lagom blandning av allt möjligt.
Jävlar-i-havet rent ut sagt vad jag är trött på falska människor.
