http://carleystankebubbla.blogg.se/

fall down seven stand up eight.

Om ett brustet självförtroende.

Jag minns när jag brukade titta ner i marken vart jag än gick.

Jag skämdes över mig själv och ville inte möta någon annans blick.

Jag var rädd att någon skulle säga någonting eller ge mig otrevliga blickar.

Att gå själv någonstans bland mycket folk var en utav de värsta sakerna jag visste.

Till exempel att gå genom stan mitt på dagen eller i skolan..

Jag var så trasig men idag är det annorlunda.

Människor rör sig i alla riktningar.

Det är så fantastiskt med alla olika ansikten,

alla dessa unika människor.

En del ögon vandrar medan andra är limmade ner mot

fötterna och jag undrar vad som händer bakom dessa ögon.

 

Under det här året har jag som människa växt så mycket,
vågat ta åt mig mer och insett att man inte kan vara bäst på allt,

jag tror att min fina pojkvän är den jag borde tacka,

för det är han som fått mig att inse att jag duger precis som jag är.

 

 

 

fin bild!